Precis läst pocketboken "Ursäkta, hur dags går jorden under?" skriven av en kille vid namn Peter Eriksson. Han språk innehåller en härlig touch av satir, vilket jag gillar och tycker är väldigt skönt att få varva med då de mer vetenskapligt och faktakoncentrerade texterna man läser stundtals blir för tunga. Boken tar upp resonemang och frågor kring vår miljö på ett lite vardagligare och roligare sätt. På baksidan kan man också läsa hans motto: "Ju allvarligare ämne desto större behov av att kunna skratta år det". 

Utöver det viktiga budskapet som finns i boken så slänger han just in en del roliga skämt och liknelser i boken. T ex som i slutet av boken när han tipsar om hur man kan spara på energi genom att dra ner på städningen (elen till dammsugaren m.m.) detta exempel illustreras också med en bild och text där fader säger till sin son att han ska gå och städa sitt rum varav sonen svarar med att säga "nix, det har just utnämnts till naturreservat för silverfiskar..." 

 

Undra om trafikverket eller bilproducenterna har tänkt på risken att vissa människor (jag t ex) inte tittar efter så speciellt noga när man snett korsar över en gata, då man litar å går efter sin hörsel. Vore inte så kul om man blir påkörd av en symaskintyst racer. (rullandet av motorfordonet kanske inte räcker tänkte jag) hmm.. hoppas det, för det kommer bli mer elbilar på gatorna snart tror jag, vilket är finfint..

 

 

Jag har nog fått tänkt om en del angående ny teknik som inte enbart inriktar sig till att vara energieffektiv/energisnål utav även inriktar sig mot en smal målgrupp..

 

 

Varför tycker många av oss människor att det är så "jobbigt" att prata miljö och klimatförändringar under allmänna och vardagsaktiga tillfällen?